/ Andreas

Mvh
Janne Herrström

Först var det tänkt att tävlingen skulle äga rum i Italien men därifrån hördes ingenting. Till slut kom ett besked att tävlingen var inställd och så var det med den saken… trodde man tills den 23 sept då det kom ett besked att tävlingen var flyttad till Kroatien.

Vid det laget hade flera gett upp och än fler gjorde det när de insåg hur svårt det var att pussla ihop en vettig resrutt om man inte hade tillgång till bil (eller egen buss som italienarna alltid har).

Det här bidrog till att startfältet inte var lika stort som vanligt och i min klass, klass M50, stod till slut bara 12 åkare på startlinjen. Men man kan vända på det hela och säga att de som stod där var de starkast motiverade.

Banan:
http://www.rolanje.hr/upload/sites/62/31222/files/ep2008/grobnik-v1.jpg

Tävlingen ägde rum på start-/landningsbanan på ett flygfält, ett varv var 3,013 km och vi åkte 14 varv. Faktum är att det lutade märkbart men blåsten gjorde lustigt nog att man fick ta i när man åkte i nedförsbacke, återhämtning skedde på tillbakavägen. Det var jobbigare än man skulle kunna tro.

Såhär i efterhand kan man tycka att det var naivt av mig att tro att alla skulle lyda den flera gånger upprepade regeln att inte drafta över åldersklassgränserna när de olika startgrupperna släpptes iväg med bara 10 sek mellanrum. Men redan från start drog sådär 3-4 åkare i M50 iväg mot den stora mixade röra av åkare som snart bildades. Domarna kom med förmaningar de första varven men gav sedan upp. Å andra sidan hade jag ändå tänkt fel; min ambition var att vid starten inte släppa en tysk kille som jag känner till och som jag trodde skulle ha med medaljstriden att göra och vips var de andra 3-4 redan borta. Redan efter första kilometern insåg jag att den tyske killen inte var i form denna dag och lämnade honom därhän.

Ganska snart bestod min klunga av fyra M50-åkare. Trots att vi hela tiden kunde se åkarna som var före oss före oss när vi mötte dem var det omöjligt att urskilja var de andra i M50 befann sig och hur många av dem vi hade före oss, de var inbäddade i andra klungor. När vi kom ikapp en M50-kille tändes hoppet hos mig att vi eventuellt körde för en 3:e-plats.

De två sista varven var direkt löjliga, ingen ville dra och alla (nu var vi tre kvar) laddade för spurten. Den tog jag hem tack vare att jag övat flitigt på min kurvteknik.

När resultaten någon minut efter (min) målgång lästes upp visade det sig att det var tre i klassen M50 som kommit i mål före oss; en och en inbäddade i varsin klunga med stora tidsskillnader sinsemellan. Men jag kände mig ändå inte besviken, med tanke på alla olika omständigheter som försökt hindra mig från att delta kan jag inte annat säga att min vinst är att jag över huvud taget kom till start och att jag i framtiden slipper älta att jag inte tog mig dit.

Hatten av för Kroatiska skridskoförbundet som med kort varsel tog upp Italiens fallna mantel.