Hur var det egentligen på One-Eleven ?

zuben2.jpg

Vi (R) ställde lite frågor till Sven Rudberg (S) som var med.

R. Berätta först varför du, Patrik Permats och Ulf Haase ställde upp i One-Eleven.
S. Vi tummade helt enkelt på det när vi hade kört Athens to Atlanta Roadskate förra året.

R. Hur planerade ni resa och tävling?
S. Vi bokade flyg och anmälde oss tidigt i våras, senare spikade vi hotell och hyrbil.
Flyget (Swissair) gick på fredag morgon, och vi landade i ZÖ¼rich vid lunch.
Patrik hade hyrt en tvåsittsig Cab med plats för mig i skuffen, men vi uppgraderade till en V70
som tog oss till St Gallen på en dryg timma. Hotell Gallo på St Jacob Strasse låg 500m från starten
så det kunde inte ha varit bättre. Vårt rum var stort och bra men låg tyvärr mot den rätt trafikerade
vägen, så första natten blev det dåligt med sömn eftersom vi hade öppna fönster pga värmen.
På lördagen var vi först nere vid startområdet och deltog i en studie som bl.a innefattade en kroppsfett-
screening. Resten av dagen ägnade vi oss åt att köra hela sträckan med bil och notera alla svårigheter.
Vi hann med ett skönt bad i Bodensjön också.
Söndagen var det tävling, och måndag var vi uppe i bergen på Säntis,
http://en.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ntis
och bilade sedan utmed norra sidan av ZÖ¼richsjön där vi badade och tog igen oss.
Ulf mötte sin Marie och stannade i Schweiz veckan ut medan Patrik och jag flög hem.

R. Hur var känslan när ni besiktade banan?
S. Det var mycket spännande att köra runt och se. För egen del var jag rejält nervös inför den backen
som kom efter 25km där dom skulle lägga ut bromsmattor 🙂 Celine Weiss som vunnit damklassen och
numera är bosatt i Sverige hade berättat om hastigheter på 80km/t, så vårt gemensamma max från Atlanta
på 68km/t kändes inte som en trygg referens 🙂 Vi blev lite uppstressade av att se backen!
Den startade rakt ned 200m därefter en vänster och skarp höger – vänster utsprängt genom berget med
100m avslut rakt ned över en bäck.
Bergssidorna var fullsmetade med mattor och skydd, så här forstod jag vad ett litet misstag skulle resultera i.

R. Förutom “Djävulsbacken”, vad fanns det mer för intressant…
S. Många har säkert sett gamla filmer från utförskörningarna efter start när åkare flög ut på åkrarna
i dom skarpa svängarna. Nu har man lagt om sträckan så att det inte är några problem ut ur St Gallen,
fast det går fort som attan ändå men det är ju bara kul.
Ett 10-tal passager var lite knepiga, med bl.a annat motriktade stenkanter i kurvor som det gällde att ha koll på.
Snabbaste backen var efter 80km ner mot Bodensjön vid Zuben. Längst ned var det 90 grader vänster,
och vi funderade på vad det skulle innebära.

R. När jag ser på banprofilen ser avslutningen på loppet väldigt tuff ut. Hur var det i verkligheten?
S. Från lägsta punkten i Mos efter 93km upp till toppen 1,5km före mål var det 230 höjdmeter,
som började med en riktig backe. Slutbacken var på 3km med 65 höjdmeter och vi såg att det fanns bra
möjligheter att ta placeringar på den här delen.

R. OK. Spänningen stiger. Hur var det på tävlingsdagen?
S. Vi sov med stängda fönster och öronproppar och hoppade upp ur bingarna 04.45
Frukost på rummet bestående av mackor mjölk, yogurt med mÖ¼sli.
Ulf och jag satsade på Camelbak och lite powerbars medan Patrik valde flaskor.
Starten var 07.00 så runt 6 rullade vi ner mot start och började värma upp.
Det var oväntat lugnt vid start och inte några problem att få en hyffsad position bakom elitledet.
I år var One-Eleven för först gången med i SIC, Swiss Inline Cup, så dom bästa åkarna var med.
Det var häftigt.

R. Hade ni någon gemensam tävlingsplan?
S. Som den svagaste av oss 3 kunde jag bara drömma om att kunna köra ihop med Ulf och Patrik.
Patrik var inne på min linje att gå ut kontrollerat och öka. Ulf skulle nog ta rygg på Presti. Fast
när startskottet gick styrde adrenalinet i helt andra riktningar.

R. Var det utför direkt från start?
S. Nej det var svagt uppför i en dryg km, och jag skuggade Patrik och Ulf till strax innan krönet
när jag fick ge upp tanken på gemensam körning. När utförskörningen började hade jag en lucka
till en jätteklunga och befann mig bland dom första av efterföljande åkare. Framförvarande klunga
delades upp i två efter några km, med Patrik i hasorna på Eliten och Ulf i andraklungan.
Det gick undan bra genom stan och vi blev fler och fler åkare så att vår klunga var runt 30st efter 1 mil.

R. Hur var asfalten?
S. Mest bra, men jag hade nog trott att den skulle vara lite slätare. Några kortare sträckor var av
riktigt dålig kvalitet.

R. Bremsteppich?
S. Jag hade ingen koll på att Djävulsbacken var nära, så helt plötsligt dök det upp gröna bromsmattor
på höger sidan av vägen. Jag låg i mitten av gruppen och såg att några åkare gick ner i fartställning tidigt.
Ingen åkte över mattorna. Många hade klar ångest, det kunde man se på kroppsspråket 🙂
Efter halva inledande backen kände jag mig trygg och kröp ihop och öste hela backen.
Det var inga tåg av naturliga skäl, så det gällde att passera bisvärmen så säkert som möjligt. Dvs snabbt !
Backen delade upp vår grupp och nu började det gå lite för fort för mig. Här hade jag behövt 110mm för att
kunna åka mer avslappnat. (Alla 3 körde på 100mm-hjul, mest beroende på att vi inte hade
vettiga 110mm-alternativ.)

R. Varför släppte du din grupp?
S. Jag visste att den andra hälften av vår grupp låg strax bakom, och att fler åkare i min grupp var sämre
eller tröttare än jag själv var, så runt 35 km tog jag en paus och kollade på utsikten och väntade in “min” grupp.
Det var taktiskt helt rätt visade det sig. Många av dom i den gruppen jag lämnat fångade vi in och passerade
med ett leende 6 mil senare.

R. Såg du Patrik och Ulf någon gång?
S. Jag var helt säker på att dom låg ihop eftersom dom körde bra ihop i Atlanta, men det visade sig ju
att Patrik hängde på förstaklungan i 25km.
Strax före vändningen mötte vi en grupp med Ulf i, men Patrik såg jag bara som en hallucination en gång.

R. Blev du trött?
S. Nä!
S. Jo jag blev oväntat trött med några km kvar. 3 åkare hade jag fått släppa i en brant uppförskörning,
men jag kände mig starkast av dom ca 10 som var kvar, så jag såg fram emot långbacken. Tyvärr blev det stopp
i maskineriet efter halva backen, så jag fick släppa. Kanske det var vätskebrist/överhettning.
Pulskurvan visar att jag låg på mellan 200 och 210 i puls under 10 minuter i det här skedet, mot mitt
normala max på 180.

R. Så det blev ingen het spurt …
S. Nej det var styrfart i mål, så jag tappade 1 minut till “min” klunga.
  Det var rätt skönt att glida under målbågen och återse Patrik, lite sliten, vid målområdet.

R. Var var Ulf ?
S. Han joggade upp till hotellet och hämtade kameran. När han kom ner frågade jag
om han hade bytt tröja till en torr? 11½ mil avslutat i 28 graders värme utan att bli svettig !? Hur gör han?

R. Ranka era insatser.
S. Ulf har ju helt klart krossat Patrik och mig, så det är otvivelaktigt den bästa prestationen.
En optimal prestation, som Ulf krönte med att köra skiten ur sina medåkare på den sista klättringen.
Patrik får hederspris för sin galna åkning i 25 km med världens bästa inlinesåkare.
Att det sedan blev lite tunga 9 mil är inte så konstigt.
Min insats var också godkänd som 5:a i H50. Jag tror bara det var 3 åkare som var äldre än mig före i mål.

R. Jämför One-Oleven med A2A
S. One-Eleven är fin inlinesåkning, som passar motionsåkaren lika bra som tävlingsåkaren.
Det är 730 höjdmeter jämfört med A2A’s 1210 höjdmeter. A2A är mycket tuffare och saknar sträckor där man kan ta igen sig.

R. Åker du tillbaka nästa år?
S. 🙂 Det finns nya utmaningar. New York Maraton 10 mil eller North Shore Marathon lockar !

R. Tack och lycka till.

Se Patrik på film !!

http://www.skate-tv.de/003-content/015-videocontent/01-aktuelle/074-one-eleven_preview.html 

zuben.jpg