Annika i Karlstads Stadslopp

Annika Göthe, boendes i Stockholm, har skickat in en liten skildring av sina upplevelser i samband med Karlstads Stadslopp. Annika tävlade för “Piratlistan” men vi på STHLM SPEED upplåter gärna lite plats.

Vänner! Pirater! Nu har ‘tävlingssektionen’ (jag lämnar några rader så ni får plats för lite skratt:)

varit i Värmland för att delta i Karlstad Stadslopp, den andra av mitt livs församlade tävlingar (ridtävlingar undantaget). Det gick till så att Göran & jag lastade gamla Bettan full med utrustning och for den tidiga gryningen, oavslutade bokslut och avkortade hemmafru-sysslor till trots mot Värmlandsmetropolen Karlstad för att delta i 10 kilometersloppet på inlines. Prognosen sa regn, prognosen sa vind, prognosen sa vindbyar med vansinnigt många meter i sekunden. Personligen försökte jag fega ur men Göran vet ju var jag bor så det var ju hopplöst. Dagen till ära hade prognosen ändrats och solen sken i generösa mått över Karlstad och alla innevånare som gått man ur huse för att ha picnic och för att heja på alla tappra inlinesentusiaster, rullstollsåkare, gåingare (jo i Karlstad heter det av någon anledning gåing, kan det var värmländska för nåt?) och löpare. Det här var en riktig folkfest och nästa år får vi samfällt skärpa oss och åka dit en hel bunt med pirater!

Bettan, sin ålder till trots, gled snabbt utmed folktomma vägar (tacka f-n för det, man hann ju knappt få igen ögonlocken innan man skulle putta ur gruset igen, morrr) och vips var vi i Karlstad och hittade en gratis parkering i 7 dygn som vi 08:or bara vägrade fatta innebörden av så vi sprang runt som en hönsgård och antastade folk med frågan om vad det EGENTLIGEN kostade att parkera där. Mjaähh det e nog gratis sa alla. Gratis? Detta kan inte va möjligt, det är ledigt, det är mitt i tävlingsområdet, det är skugga, det är 7 dygns parkering….det KAN inte vara gratis. Vilken nirvana!

Vi sansade oss, betygsatte Bajamajjorna, hämtade namnlapparna och satte igång med seriöst rekande av hela tillställningen. Det kändes som jordens största dejtingföretag; i Karlstad Stadslopp har man namn i stället för nummer, så alla ska kunna heja på och jag började lite försiktigt med att provhejja på “Morten” som visade sig vara norrman och höra till Wriggelin’ bottoms-laget. Det var ju en smakstart. Namnlapp och kroppsstrumpor – mjahh tjejer, det fattas ju nästan bara lite information om diskfrekvens och sop-påshantering, resten har man ju fått ganska klart för sig… Hrmm var var vi nu??! Jo Göran& jag gick in för företaget som sanna atleter och rekade start, mål och spurtsträckan mitt i stan och rätt vad det var när vi rekade spurtsträckan som bäst så råkade vi bara hamna mitt i shoppingdistriktet. Därför blev det en snabbjogg tillbaka till Bettan och på med utrustningen så vi skulle hinna med starten. Lite varmkörning och försöka hitta rätt startfålla. Ni läste rätt: startfålla. Det är så många glada inlinesåkare i Karlstad så det måste nästan vara så nära mecka man kan komma på hjul: runt 400 stycken anmälda. Jag blev inspanad av “Börje” i startfållan. Jag i min tur spanade på “Hans”. Men det var mer för att veta om “Hans” egentligen hörde bättre hemma i 26-29 minuters fållan än vad jag gjorde. Hans gjorde en plötslig vänsterkantsmanöver. Hmmm. Hans kan ha hängt i sen det glada 90-talet i den här startfållan o mjahh vänsterkanten ser finfin ut. Pang där gick startskottet och nu jäklar ska här åkas!

Kastar mig dödsföraktande iväg med Göran i hasorna, det är svängar, järnvägsräls, gatsten, plattor, sprickor, hårnålskurvor och en otrolig mängd Hans, Börje och gula t-shirtgubbar i vägen när jag ska göra mitt livs tid på 10 km. Det var ju bara att börja köra om. Ganska snart stod det klart att jag var den enda som tyckte man körde gentlemen’s agreement och körde om till vänster, annars låg man till höger så det hela slutade med att jag fick dra till med några Parisare: en lätt knuff här eller där för att fösa folk ur vägen helt enkelt. Vid något tillfälle råkade det gå lite snett och vips hade jag min vänsterhand emellan genomblöta skinkor på en gentleman i 20-års åldern. Förvåningen i hans blick när han vände på huvudet har inte lämnat mina näthinnor än. Men sånt hindrar inte en tant i sina bästa år när tävlingsivern slagit till.

Gick över till nästa steg i strategin: ta rygg på nån som har rätt fart. Fick fatt i en farbror med rena rama SSSK-stilen, han såg ut som han var född på ett par (långfärds)skridskor. Yes det här går finfint tänkte jag nöjt över mitt tilltag och lägger mig i samma rytm. Låånga skääär. Efter 15 meter slår karln tvärstopp! Hjälp vad händer, barn i vägen, överkörd hund, mjäll i skon – säg mig varför håller vi på att hamna mitt i en klungkrasch? VÄTSKEKONTROLL!! 3 ynka kilometer och skridskofarbrorn måste tanka! Suck. Män? Man kan inte lita på nån. Drar ut vänster med en rivstart men så får jag syn på en äldre dam som står vid vätskekontrollen o sträcker ut en plastmugg och tänker tjaah har man ändå förlorat några sekunder (det kallar jag tävlingstaggat) så kan jag väl lika gärna hälla i mig vad som bjuds – sträcker ut handen i farten o <poff> ser i ögonvrån hur jag med full kraft lyckas slå muggen ur handen på damen, den vänder en halvmeter upp i luften o töms fullständigt ner över henne som i sin tur skriker något fullständigt ohörbart efter mig..men det innehöll rätt många vokaler kan jag rapportera i alla fall – typ iiihhhh ahhhh ohh. Det kanske var vältempererat vatten slår det mig nu? Det finns saker att träna på helt klart. Om det var till nån tröst för damen så var det i alla fall tur att jag höll mig till vänster för där var det vatten, sportdrycken huserade till höger. Grunnade en kort stund på om inte sportdryck är värre för frisyren, men hursomhelst f’låt! När andra tränar skär ska jag träna intag av vattenmugg medelst handledsskydd på i hög hastighet – jag lovar & svär till alla damer inte bara i Karlstad utan hela riket. (Kanske finns nåt breddläger?)

I Karlstad har man besvärat sig med att inte bara släpa ut en orkester utmed banan utan massa orkestrar, de är strösslade över hela tävlingssträckan. Det ligger åskådare på picnickfiltar och hejar på ANNIKA (yes!) och har det sofisitikerat mysigt. Minns plötsligt efter lite hummpahumpa gubbar på ett flak att vi faktiskt gjorde dessa cykelbanor förra året efter vår 91-km-på-en-dag-bragd på Klarälvsbanan och får fart under grillorna. Det är slätlöp slog det mig! Ny taktik dyker upp i denna förvirrade hjärna, skit i opålitliga t-shirtgubbar och kläm så många åkare som någonsin är möjligt härifrån till gatstenen börjar inne i staden. Sagt och gjort. Det virvlar förbi ett sammelsurium av långa, korta, unga och gamla. Pah! Och vid 7 km börjar krafterna sålunda tryta, vid 8 är de borta (å här passerar 20-åringen o pekar ut mig för sina tre lagkillar…hrmm) och vid 9 får Göran kliva upp som ardenner och dra ända in i mål. Vid 9,5 börjar väldigt många hejja på “Annika” både i publiken&bland funktionärerna. Vilka sötnosar! Men vem hade tid att tacka för det, det var motvind, det var öken, det var slut på bensin, det var….tur att det var över! En liten spurtraka och genom hjärtflimret hör jag plötsligt med mitt högra öra “kolla där är hon som tog medalj i Hammarby Sjöstad” å när jag mycket förvånat vänder på huvudet ser jag hur de pekar på min urlakade lekamen och den namnlapp som far fastsatt därpå. Fatta – man är rikskändis! :O)) Eller fatta hur snabbt man kan skämma ut sig i en sport så liten som denna… Hursomhelst så putsade vi tiden med nästan 3 minuter jämfört med umbärandena på Nationaldagen (omräknat eftersom Nationaldagsloppet bara var 9,3 km). En liten tidsaxel alltså: april 2006 aldrig sett ett par inlines än mindre stått på dem, juni 2007 far omkring som en vettvilling och kan fortfarande inte stå på dem men kom in som 17:e kvinna av 49 på tiden 29:13. Mjah. One could do worse?

Plockar ihop sponsorpåse, godis, nötter, tapperhetsmedaljen (!), räknar in alla benen (2 ut, 2 hem – jag mår antagligen ok), häller i mig en mugg vatten (stillastående gott, säkerhetsavstånd till eventuella damer) och beger mig sedan med min tappre medtävlare Göran ner mot exakt den restaurang jag såg ut när jag klopprade förbi med hjärtsvikt, höga kolesterolvärden, färdigmemorerade testamenten och total syrebrist några minuter tidigare när man, av banläggaren, tvingades defilera förbi stora torget i Karlstads centrum fastsurrad på hjul. Tanken var klockren: om jag någonsin överlever detta spektakel då ska jag återvända DIT och inta en REJÄL BIFF (nu menar jag mat, kära vänner) och sitta på akterkastellet och bara njuuuta och se ut över alla dårar som i något tillfälligt vansinnesutbrott anmält sig till Karlstad Stadslopp 10 km….till fots! Så det gjorde jag samtidigt som jag konstaterade att det finns folk som är mer galna än man själv. SPRINGA 10 km – vad ska det va bra för?! Det kan vara en liten tröst att tänka på när man är anmäld till ytterligare ett lopp på inlines. Börjar faktiskt undra om jag har alla hästar hemma, eller är jag i själva verket försöksutskriven? Är det nån som vet så kan ni väl maila mig och berätta.

Men hur det än är så kommer man hem och tycker plötsligt att det där var mäkta trevligt. En dag i Karlstad, rassla lite med medaljen, kasta ner lite sponsornötter, undra om man egentligen vann eu-moppen och tjaa filura på nya äventyr på hjul. Nästa år får ni baske mig hänga på för Sola’ skiner alltid i Karlstad!! (Under förutsättning att ingen mailat före dess och sagt att man egentligen ska tillbaka till Långbro – permissionen är över?!)