Berlin Marathon 23 sept 2006

10 åkare från STHLM SPEED deltog.

(Den här notisen har jag lagt in i efterhand eftersom jag tyckte att det fanns alltför få inslag om tävlingarna hösten 2006.)

Från STHLM SPEED deltog Christina Wahlstedt, John Dahl, Erik Rosengren, Jonas Olofsson, Mats Lind, Janne Andersson, Anders Lindström, Christer Olsén, Urban Brodd och Ulf Haase.

Nedanstående lite privata intryck nedtecknade jag någon dag efter tävlingen för att skicka till min hustru som befann sig utomlands och till Daniel E som kärvt avkrävde mig en “rapport”.

Eftersom filen finns kvar på hårddisken; varsågoda.

 


Hej!               

Läs gärna först Mårtens [Mårten Ajnes] adrenalinhöjande “färdrapport” på SSSK:s hemsida från 29 sept 2002 för att komma i rätt stämning.

Även 2006 trängsel direkt från start och hela vägen in i mål.
Bränd av att ha varit med i förra årets omtalade massvurpa var jag livrädd de första 15 km:arna – oförmögen att gå in i ledet ordentligt, oförmögen att avancera, alltför paralyserad för att företa mig någonting över huvud taget.
Jag var skräckslagen.

Inte blev saken bättre av att det inträffade tre vurpor direkt framför mig innan vi ens kommit till stället för massvurpan förra året (vid 5,5 km).
Jag hoppade över en kille som jag samtidigt sparkade i ryggen, vid ett annat tillfälle kryssade jag mellan två liggande åkare och – när en tredje samtidigt föll mot mig – hoppade jag upp på en trottoar (som lyckligtvis var fri från åskådare) där jag åkte 30 m innan det blev en lucka mellan lyktstolparna/skyltarna så att jag kunde hoppa ut i banan igen.

Hela tiden 110 % uppmärksamhet åt sidorna.

Så småningom, efter ca 15 km, lugnade jag ner mig lite, det var väl så att en del åkare släppte så att klungan blev mindre, dvs med Berlinmått bara fara 3,5 på en skala av 5.

Blev varse att varken “R” eller “T” åkt ifrån mig trots att jag bara satsat på min egen överlevnad så jag koncentrerade mig på dem. Ganska snart visade det sig att “T” egentligen inte gjorde något annat än att koncentrera sig på att inte släppa “R”.

“R” var den som avancerade i klungan när det behövdes och vi följde lydigt efter.

När det var motvind reducerades 2-3 led till ett och då kunde man slappna av mentalt, annars var det åkare överallt som växlade led för att få vara med i det led det för tillfället var bäst skjuts i.

Det förekom ytterligare två vurpor framför mig under loppet men jag kom undan genom snabba sidoförflyttningar.

Blev lurad av att banan i år var omlagd vid ca km 40 och plötsligt kom vi till min överraskning ut på 1,5 km-spurtrakan utan att jag positionerat mig i den ca 40-45 man stora klungan.

I sekunder räknat gjorde det väl inte så mycket men jag förlorade många placeringar på det, jag märkte att jag var pigg i benen jämfört med många andra men jag kom inte förbi dem pga platsbrist. Segade i alla fall mig förbi först “R” och sedan “T”.

I mål helskinnad och mycket lättad! Det kändes viktigare än ev förlorade placeringar.
Jonas Olofsson och Mats Lind fick däremot smaka asfalt och kom i mål med blessyrer.