Daniel Edmans rapport från Sollentunaloppet 2006 ligger ute nu!

Söndagen 26/2 2006 bjuder på ett strålande vackert vinterväder. Jag vaknar och ser termometern peka på -8 grader och solen skiner från en blå himmel. För en gångs skull går en tävling på hemmaplan och starten sker inte i svinottan.
Att starta på Norrviken kl 10:00 gör att jag både hinner sova som vanligt, äta frukost som vanligt och i lugn ro åka de 20 minuterna till starten.

Kommer till Norrviken bara för att mötas av den ene snabbåkaren efter den andre, och tanken på ett bra resultat får ge vika för tanken på att bara ha en skön dag på hemmaplan. Vid starten syns bland andra Johan Magnius, Björn Drakenward, Ulf Haase, Peter Resar, Jorma Rynäänen, Håkan Eriksson, Johan Cerne, Mårten Ajne, Jonas Shöön och några till. Alla ser så där mördande rejsiga ut som man bara kan göra bakom mycket svarta solglasögon, och jag vet inte riktigt vad jag har där att göra, men tanken på att bara ha en skön dag finns kvar.

16 startande i tävlingsklass 42 km gör att vi trots allt fyller upp banans bredd i åtminstone dubbla led. Det bär iväg ganska lugnt i en svag medvind och mitt fokus ligger till 95% på att undvika sprickor i isen och till 5% på att hänga med på en bra plats i kön.
Vi vänder upp i banans södra ände och får efter några 100-tal meter en god och förande medvind som gör att farten ökar. Just här har isen gott om sprickor och den som vill överleva kan inte riskera ett enda skär i blindo, och således kan man aldriga ligga rakt bakom en rygg. Om inte ryggen är liten och kroppen hopvikt som i fallet med Jorma.

Vi brakar norrut och det drivs bitvis upp lite anständig fart. Ledet dras ut och några börjar komma på efterkälken. Inte oväntat är Peter Resar drivande, men eftersom det är så många starka åkare i klungan är jag inte nämvärt oroad när han senare sakta men säkert går loss innan banan vänder söderut igen efter ca 7 km. En kännbar motvind väntar och jag tänker att karln kan gott få jobba lite i sin ensamhet innan vi kör ikapp honom på andra varvet.

Halvvägs söderut ramlar Johan Magnius framför mina grillor. På ett ben lyckas jag ta mig förbi honom utan att trassla in mig i 190 cm kanande Johan, och jag väntar att han ska komma ikapp men det gör han inte. (Får efter loppet höra att ytterligare tre fall fick honom att bryta.)
Efter södra vändningen går det norrut igen, och Johan Cerne biter tungt i isen och inte heller han kommer igen. Även han stöp alldeles framför mina fötter men likaså här lyckas jag stående komma föbi den på isen kanande CerneJohan.
Inte många skär senare drar Mårten i isen och troligen vill Björn vara solidarisk efter samkörningen i Vikingarännet några veckor tidigare så han synar isen lite senare han med. Vips är jag ensam med Jorma i det som skulle vara en stor klunga som skulle jaga ikapp Peter där framme. Jag försöker få Jorma att vänta in någon för att vi ska kunna jobba ihop, men han grymtar något som jag tror är lika mycket finska som svenska och så kör han. Och när han kör så kör jag också, för hans lilla och inte speciellt skyddande ryggtavla ska man inte släppa för långt framför sig.

Av alla som ramlar så är Björn den ende som kommer ikapp. Efter en heroiskt körning är han ikapp och vi är tre som kan dela på jobbet igen. Björn får stå över ett dragpass för att hämta sig lite, men sedan delar vi ganska solidariskt på körandet även om det är för långa dragpass för att få till den fart vi behöver. Det kanske helt enkelt är så att vi inte är tillräckligt snabba för att ta ikapp den urstarke soloåkaren där framme, och jag märker vid passagerna vid banändarna att vi faktiskt tappar på honom.

Jag upplever det som det bitvis går ganska sakta och hela tider gnager oron att ett tåg av revanschsugna åkare ska komma bakifrån. Därför kikar jag upprepade gånger över axeln, men det förväntade tåget av ”rammelputtar” kommer aldrig, och jag är väl inte direkt ledsen för det, om sanningen ska fram.
Med bara det sista halvvarvet motvind kvar drar jag tidigt relativt mycket för att på något vis fylla min ”dragkvot i motvind” och efter detta kunna vila lite inför det som tveklöst kommer att bli en jakt om andra platsen.
Med gissningsvis cirka 700 meter kvar försöker sig Björn på ett ryck från tätpositionen. Jorma har inga problem att bita sig fast och inte heller jag får några jätteproblem även om jag får åka på ordentligt. Min förvåning stiger i takt med att Björn fortsätter att dra och att avståndet till målet krymper. Jag ser hur Jorma följer med och själv följer jag Jorma och bara avvaktar.

In mot mål och jag ser så väl hur Jorma lägger sig halvsteget till vänster om Björn och jag ser även hur han börjar kikar efter mållinjen, och med en i sikte går han om. Jag behöver inte trycka mycket för att följa honom och där kan jag i princip bara ligga och vänta tills jag tycker mig fatta vad som är mål, och då är det min tur att tacka för kaffet.
Jag tar honom med ett par tånaglars marginal utan att jag har minsta aning om var själva mållinjen är. Och eftersom jag inte ser någon linje, och inte heller de två stora flaggorna med texten MÅL på så fortsätter jag med fulla skär in bland publiken i målområdet. Jag tar till och med några översteg mellan avspärrningarna innan jag inser att jag med säkerhet har gått över mållinjen och börjar bromsa. Bromsar mig igenom hela hopen av åskådare och stannar inte förrän ungefär där vi startade, bortom 90-graderskröken och utegrillar och hela baletten. Men det är ju där min fleecetröja hänger så det passar ju bra.

Sedan får jag stå på pallen och det är första gången efter en tävling på is. Firar därefter andraplatsen med att åka hem och byta isgrillorna mot mina inlinesskor vilka fortfarande har inlinesramarna monterade med hjul som mot alla odds allt rullar efter höstens sista körning i vatten. Och med dessa på 45:orna drar jag ut på Svartsjölandet och begår hjulpremiär säsongen 2006.
Det är i det här läget betydligt jobbigare att köra 14 km asfalt i eget tempo än 42 km is i tävlingstempo. Fy sjutton vad gott man kan vila på ett skridskoskär ändå, det inser man när man ska få fart på inlineshjulen!

En slutkommentar:
Att tävla på naturis innehåller även momentet att undvika sprickor och hålla sig på benen. För många har fallandet en direkt koppling till att åkning och träning sker på (förlåtande) klappskridskor.
Jag vill slå ett allvarligt slag för skridksoträning på fast skena och för att med sådana lära sig konsten att åka ljudlöst utan tå-skrap vid frånskjut. Får man till detta kommer man även att märka att man blir stadigare på dålig is. Då kan man faktiskt köra ned i normala sprikor utan att det leder till att man faller framåt om man bara har trycket jämnt fördelat över hela foten.
Visserligen brukar det ta 2-3 år att träna in tyst rutin på fast skena, speciellt om man har åkt på klapp för länge, men det kan det vara värt.

// Daniel Edman