Klubbmästerskapet 2005 en kamp mot vinden, klockan och klubbkamraterna!

DAG: Lördagen den 1 oktober 2005
TID: Kl 14.
PLATS: Konsum Svartsjö Färingsö/Svartsjölandet i Ekerö Kommun.
PRISUTDELNING: Restaurang Jimmys Marina

Nedanstående medlemmar deltog i klubbmästerskapen:
Mikael Käld
Roger Ohlsson
Frank Troberg
Jan Neelissen
Anders Lindström
Karolin Palmertz
Mats Lind
Erik Rosengren
Patric Pramdal
Håkan Landin
Jukka Kivikoski
Johan Cerne
Björn Drakenward
Jonas Olofsson
Johan Magnius
Ulf Haase
Daniel Edman
Johan Hellström
Jan Herrström
Tom Meyrson Goldsmith
Mårten Ajne

21 man hade anmält sig till klubbmästerskapen lördagen den 1 oktober 2005 för att göra upp om den åträvärda klubbmästartiteln och tillhörande buckla. Platsen var noga utvald för sprint och distans. Vid Svartsjö Slott ute på Mälaröarna är trafiken låg, asfalten bra och så här på höstkanten är vägen fri från löv. Den 5 kilometer långa landsvägen är relativt flack och den slingrar sig mellan sädesfälten och granskogen.

Solen sken och temperaturen pendlade mellan 12 och 17 grader beroende på vindstyrkan som ökade efter hand. Vi samlades vid 14-tiden utanför Konsum Svartsjö där start och mål var placerat. Stämningen var hög och det är aldrig långt till ett gott garv i det här gänget, men man märkte också att alla var laddade och koncentrerade. Man kan tycka vad man vill om en intern uppgörelse som denna (klubbmästerskapet alltså) men då ska man veta att vid just detta tillfälle så samlades de absolut bästa Inlineåkarna från Stockholm med omnejd, denna dag i just denna tävling. Och vinnaren kunde lugnt titulera sig som Stockholms absolut snabbaste Inineåkare. Då är det ju klart att tävlingen blir prestigefylld!!.
Samling vid starten. Många skor att knyta, många små näsor
att snyta. Inlineåkare, fruar, föräldrar och barn – alla ville vara med på sitt sätt.

Det måste ha varit en märklig syn för alla ortsbor och förbipasserande att se en massa Inlineåkare på toppnivå köra fram och tillbaka runt startområdet för att värma upp inför något de inte hade en aning om. Några såg extra laddade ut tyckte jag mig kunna se, det här var ju årets sista Inlinetävling och formen hos de allra flesta var på topp.

Dagen började med den korta sprinten över 1000 meter. Tävlingsformen för båda distanserna utgjordes av individuell start. Både på sprinten och på distansloppet släpptes åkarna en efter en med en minuts mellanrum. Det visade sig vara en bra och spännande form tyckte alla.

På 1000 meter var starten förlagd en kilometer bort från målet. Själva sträckan mot mål utgjordes av en ganska rak väg som avslutades med en nätt liten landhöjning innan mål.

Temperaturen steg minut för minut och en del började bli otåliga – fasiken Janne, kan vi inte starta snaaart! Efter en snabb genomgång rullade samtliga bort mot startfållan 1000 meter bort från målet. Ulf Haase och Mårten Ajne var kraftigt försenade och syntes inte till. Sven Rudberg kände pressen – man får ju inte missa en hundradel i det här gänget!!!! Efter en viss parlaver kunde Johan Kolmodin få i ordning på tupparna och tjurarna vid starten. Jag räknade ner första åkaren via mobiltelfonen, sedan var det bara för Johan att släppa åkarna en efter en varje hel minut.

I full fart såg jag åkare efter åkare passera mållinjen och det skiljde inte mer än några hundradelar och max några sekunder mellan de 12 första åkarna. Tiderna på 1000 meter var smått fantastiska och det berode nog mest på att vi hade styv kuling i ryggen hela vägen in i mål. Högsta hastigheten, enligt tiden ur resultatlistan, blev 35,2 km/tim. Jag höll inne med allas resultat för att höja spänningen till kvällens prisutdelning. Trodde först att folk skulle gny om den saken men ingen protesterade. Även på distansloppet höll jag resultatet hemligt.
Sven the vän – vår tidtagarman med sårig näsa.

Sven Rudberg tog sluttiden på varje åkare, vilket jag också gjorde som en kontrollinstans till Sven. Under sprintloppet hade vi 4 klockor igång samtidigt som en säkerhetsåtgärd. Redan efter 3 åkare märkte jag att tiderna som Sven angav blev sämre och sämre mot min egen klocka. Sven kom springade och sa att batteriet i hans egen klocka var på väg att ta slut och att den började sega ner sig. Han bytte snabbt till en av mina klockor och nu stämde våra tider perfekt. De tre åkarna som fick de sega tiderna fick rätt tid till slut via min kontrolltid. Sorry Mikael Käld, Roger Ohlsson och Frank Troberg, era tider blev en hundradel sämre i och med det. Hoppas ni inte drömmer mardrömmar för det 😉

Det skulle visa sig att det var knivhårt mellan de första 10 platserna. Det skiljde endast ett par futtiga hundradelar mellan åkarna. Puh!
Utan kaffe och en mjuk bulle går det helt enkelt inte….
Daniel Edman, Frank Troberg, Johan Hellström, Håkan Landin och Erik Rosengren frossar i Sven Rudbergs hembakade godsaker.

Efter sprinten började förberedelserna för distansloppet. Efter en kopp kaffe, bulle, insnöat snack om allt från oljade lager, dålig dagsform och rätt färg på hjälmen och lite sportdryck drog vi en snabb genomgång om upplägget för distansloppet. Mina föräldrar, Ulf och Maria Herrström, drog iväg för att bevaka banans enda blindhörn borta vid Kumla By. Nu vände vi på startlistan från sprinten och blåste igång tävlingen. En ganska häftig syn att se var och en starta. Man kan se hur folk tar sig an uppgiften på olika sätt. En del snurrade runt startplatsen smått nervösa medan andra bara stod och tittade rakt fram på ingenting.

En efter en rullade de iväg. Så här efteråt är jag otroligt imponerad över att det fanns åkare som klarade 20 minuters gränsen i den allt tilltagande vinden. Ö–ver fälten blåste det halv storm och ingen normal idrottsman ger sig ut i en sådan motvind. Men nu gällde det ju den där vackra bucklan som den sammanlagde vinnaren av KM skulle få ställa på spishällen där hemma. Viktigt, viktigt……
Jukka Kivikoski som skjuten ur en kanon vid distansstarten.

Efter de första 20 minutrarna började det droppa in åkare över mållinjen. En del blev omkörda andra körde om. Johan Kolmodin höll i klockan och skrek ut tiderna för varje åkare. Jäklar vad folk körde bra! Jag skulle ju själv ut som siste man och blev smått nervös av alla fantastiska prestationer. Trötta och slitna samlades alla i målområdet. Många kom fram och ville jämföra sina tider med andra som just hade åkt men jag gömde dem snabbt. Ville ju hålla det hemligt. Jag visste inte själv vid tillfället vem som hade vunnit vilken av tävlingarna eller vem som stod som totalsegrare.
Jonas Olofsson, en ärrad man med många fina resultat i ryggen. Kom till KM som bäste åkare av alla i Stockholm Speedskaters på Berlin Maraton. Här fick han dock ge sig för Janne “Bullen” Herrström på sprintdistansen. Jonas, hur smälter man en sån sak? Synd, men vi vet att du kommer igen.

Nu var det min egen tur att sticka iväg. Många suckade över att de skulle vara tvungna att stanna kvar och heja på Bullen. Ja, jag kallas för det hemma numera efter en liten viktökning så här på höstkanten. Min fru sa att alla stod och gnällde över att jag tog så lång tid på mig där ute på banan. Hörrni, hörrni, tänk på att jag är en gammal man!!! Om ni bara visste hur mycket mer det blåste när just lilla jag skulle ut på min 10 000-metersresa. Fasiken, vinden vände ju när jag kom fram till rundningsmärket också. Märkligt så säg…..
De första 1600 metrarna var en pina och det blev inte lättare av att Björn Drakenward med familj ivrigt hejade på bakom mig i sin röda varma bil. Jag var ju tvungen att åka så elegant jag bara kunde annars hade jag fått en massa kritik för dålig hållning och dålig teknik av Björn. Till slut körde de glatt om mig, vinkade och fortsatte hemåt. Funderade på samma sak när jag mötte bussen. Kunde lika gärna hoppat på den och försvunnit för alltid – det här var ju en mardröm. I blindkurvan stod mina föräldrar och gäspade. De såg kaffesugna ut och ville nog mest åka hem. Mamma hejade pliktskyldigt på och frågade om jag inte kunde ta å skynda på lite. Ja, ja, ja, jag gjorde ju så gott jag kunde. Stöööön!
Ulf och Maria Herrström – blindhörnsvakterna.

När jag kom till vändpunkten kom Janne Ask flyggande på sin ombyggda moped. Tur tänkte jag, för om jag nu mot all förmodan skulle få en kanontid så skulle jag bli ifrågasatt om jag verkligen vände borta vid Skå Kyrka eller tidigare. Janne, du var mitt vittne. Nu var min tid närmare ett fiasko än lyckad med mina mått mätt. Men som sagt, jag var nog den ende av oss som åkte i dubbla motvindar…ähum…
Modet hos mig började tryta, solen hade gått ner och jag kände att vintern började närma sig. Fy vad ensam jag var. Började undra om det överhuvudtaget var någon kvar borta vid målet. Ska jag bita ihop eller bryta ihop tänkte jag? Jag valde att bryta ihop och åka vidare. Blindkurvan igen och ta mig fasiken, mamma å pappa stod kvar där. Farsgubben hade tänt en pipa och klämde ur sig något om att det ser tungt ut. Nämen, vad säger karln!?
Snart hade jag bara upploppsrakan kvar. Svängde ut på fältet och asfalten blev med ens bättre. Såg ingen borta vid målet… Jaha, det var ju det jag sa, alla har åkt hem. Buhuhu…
Men kommer jag bara lite närmare så kankse de står där i alla fall. Ja, titta! Det rör sig borta i dungen en kilometer längre bort. Nu sträckte jag på mig…eh, jag menar…sjönk ner i en djup skridskoställning. Tänkte på allt jag lärt mig och sett andra göra, att åka så snyggt jag bara kunde och dessutom hålla in magen och trycka ut bröstet så gott det nu gick.
200 meter kvar. Nu tar jag i för hela familjens heder. Ja inte den jag självb bär på utan det vi har gemensamt inom släkten om ni förstår. Så där amerikanskt ni vet. Varje skär var nu som hämtat ut skolboken tror jag och jag ökade farten till det dubbla i alla fall. Sträckte ut lilla fosingen så mycket jag vågade över mållinjen och det hela var nu över. Hörde hur folk jublade över att det nu äntligen skulle få åka hem. Fel sak att jubla åt, det var ju min fantastiska prestation, min låga tid och snygga åkstil de skulle jubla åt. Lis, min fru, huttrade och sa att nu åker vi hem.
Nora, min dotter, kom fram och grattulerade mig genom att säga att jag såg ut som en bajskorv. Hon är två år och trodde att det var en komplimang. Visst, jag kände mig som en i alla fall. Conrad undrade om jag hade vunnit pokalen. Den frågan ställer han jämt när jag varit borta och tävlat. Han blir lika besviken varje gång när jag säger att jag inte vann den här gången heller. Risken finns ju att han blir besviken hela mitt idrottsliv framöver. Vinna, hur gör man?

Klubbmästerskapen 2005 på Inlines var avslutade och allt förlöpte lyckligt. En efter en lämnade slagfältet och när jag efter ett visst bökande fått av mig mina Inlines från fötterna så upptäckte jag att det bara var jag kvar på platsen. Ho, hoooo…vart tog alla vägen? Till och med min familj hade åkt. Till saken hör att när jag själv var klar så satte jag mig vid ratten för egen hemfärd. Det vara bara ett problem, jag hade ingen bilnyckel att starta bilen med. Helv…vart la jag den da? Letade överallt och till slut fick jag lite panik. Ringde Lis som kommit långt i den andra bilen med barnen. Hon hade tagit hand om min nyckeln när jag tävlade. Det var bara att vända om.

Kvällens bankett förlades på Jimmys Marina nere vid Hammarby Sjöstad. En läcker krog som ställde två långa middagsbord till vårt förfogande. Vi var över 30 gäster sammanlagt. Maten var väl lite väl knapp för stora starka idrottsmän som de från Stockholm Speedskaters men efterrätten fyllde ut tomrummet. Prisutdelningen fick hållas runt ett bord och efter lite fånigt försnack så delades äntligen de eftertraktade priserna ut. Trean i sprinten blev Björn Drakenward, tvåa kom Mårten Ajne. Imponerande av Mårten. Trodde han var mer av en långdistansare än sprinter. Och ettan för dagen blev ju Daniel Edman – tjuren från Bromma Kyrka! Mellan Daniel och Mårten skiljde det endast futtiga fem hundradelar. Det är knappt en decimeter i dessa sammanhang. Dock en decimeter. Sedan blev det dags för distansprisutdelningen. Den här gången var det Jonas Olofsson som drog det tredje strået och framför sig på andra plats stod Daniel Edman. Vinnare på distanssträckan blev Björn Drakenward. Det skiljde 11 sekunder mellan Björn och Daniel och de båda kom under de magiska 20 minutrarna. Men kungen över alla prinsar blev till slut Daniel Edman som via sin första- och andraplats kammade hem totalvinnartiteln årets klubbmästare på Inlines 2005. Vilken kille!!!

Ett stort grattis till klubbmästartiteln Daniel, den är du värd!
Daniel Edmans sista krafttag mot totalsegern. Stockholm Speedskaters klubbmästare på Inlines 2005.
…å så här ser Daniels KM-buckla ut.

buckla2.jpg

Ett stort grattis till de andra pristagarna som väl var värda sina placeringar och ett stort grattis till alla ni som deltog i KM-2005 – ni kämpade på tappert i vår egen lilla storm på Svartsjölandet.

Tack också alla ni som hjälpte till, ni behövdes!

///Janne Herrström

Här hittar ni mängder med bilder. Fler bilder kommer senare. Bland annat från banketten. Och ni kommer att upptäcka att det saknas bildtexter till samtliga bilder. Det kommer senare det med!