Janne Herrströms rapport från klunga två – Wermlands Inlinelopp den 3 september 2005

Fas 1.
05.00, lördag morgon. Klockan ringer…..klockan ringer igen….hur kul är det? Sätter mig upp på sängkanten och undrar om jag ställt klockan rätt, det är väl fortfarande natt?

05.45 tutar jag lätt utanför Daniels dörr och någon minut senare så sitter en pigg och laddad man bredvid mig i framsätet. Det första han säger är – idag ska vi dödaaaaaa! Höll på att sladda av vägen av rädsla men fann mig snabbt. Gulp, jag har en mördare i bilen! Babblet satte igång på högvarv och vi hade nog avverkat minst tre ämnen innan vi plockade upp Jon Bergström och Ulf Haase utanför Clarion Hotell på Söder. 06.00 satte vi kurs mot Deje i Värmland! Sångerna varvades med diskussioner om hur vida jag var landets bästa Inlineåkare genom alla tider eller inte och om det verkligen var nödvändigt att skriva autografer till sina fans. Ja, vi kanske inte riktigt berörde just de ämnena och vi kanske inte sjöng så mycket heller men det visade sig att både Jon, Ulf och jag sjungit i kör. Just den lilla egenheten kändes rätt långt ifrån vår andra gemensamma nämnare, nämligen att åka Inlines och dessutom livligt heja på Daniels för dagens enda uttryck ”idag ska vi dödaaaaa!!!”.

Framför oss på vägen låg Tom Meyerson Goldsmith som plockat upp Tobias Roos, Erik Rosengren och Jan Neelissen. Bakom oss låg Johan Magnius som tryckt in Anders Lindström, John Dahl och Johan Cerne i sin ombyggda SAAB. Magnius bilkörning förresten….hm… Den ska vi behandla i en egen färdrapport någon gång 😉 Mikael Käld och Jonas Olofsson valde att ta sig själva till Deje i egna bilar. Fikastopp någonstans efter Ö–rebro och vid 09.30 var vi framme i Deje. Deje ja….hm…. Alldeles för nära Norge och skillnaden mellan ett sömnpiller och livet längs Klarälven kändes liten. Vi var i Deje för att åka den 27 kilometer nyasfalterade sträckan fram till Munkfors. Klarälvsbanan, en nedlagd banvall som numera utgör en turistattraktion i den här delen av världen. 9 mil lång cykel- och vandringsled som ska locka turister att upptäcka Värmland. Idag var det invigning av sträckan Deje-Munkfors. Vi kände oss lite oroliga för vädret. Banan var lätt blötlagd och när vi for upp med två av bilarna till målområdet i Munkfors för att använda dem som transport tillbaka efter målgång, så regnade det och molnen såg mörka och trista ut. Till vår glädje så upphörde regnet och asfalten torkade upp för varje minut som gick. Det var nu fas 2 inleddes.

Fas 2
Hela startområdet växte av alla tillresta Inlineåkare som skulle göra upp om medaljerna borta i Munkfors. Samtliga deltagare ur Stockholm Speedskaters var nu på plats. 14 koncentrerade Inlineåkare åkte fram och tillbaka runt startområdet. En mäktig syn att se våra dräkter på så många åkare. Det inger nog en viss respekt hos de andra tror jag. Ingen av oss visste vad som skulle hända och många funderade nog för sig själva om de förberett sig på rätt sätt – har jag valt rätt hjul nu, minikullager eller vanliga lager, tror ni det blir kallt, ska det regna, hur ser asfalten ut, kan man köra om på en så smal bana? Hua….

Det gällde att ligga så långt fram som möjligt vid startlinjen för att få plats på den något trånga banvallen som inte gav mycket utrymme för omkörningar. Start-kvinnan räknade ner, klockan var nu 10 sekunder i 12. Tystnaden dessa kvarvarande sekunder var total. På startlinjen var vi alla samlade i en klump och vi var nära tjuvstart flera gånger. Hesa Fredrik-tutan tjöt och Johan Magnius och Daniel Edman kastade sig fram och lyckades ta position ett och två. Jag försökte själv kasta mig fram med blev spärrad av två äldre herrar som bestämt sig för att söndagsåka. Var kom de ifrån, stod de på startlinjen de med? På bara några sekunder blev luckan fram till de som lyckats ta sig före dessa Old Timers 30 till 40 meter. Fasiken också! Jag tog i så sparrismusklerna darrade för att försöka komma ifatt men ensam är inte stark i den här sporten. Lönlöst! Jag lugnade ner mig och hamnade i klunga två. Bakom mig hade jag Tom Meyerson Goldsmith och Erik Rosengren. Lite längre ner låg Anders Lindström, Jan Neelissen och Mikael Käld. I klungan framför oss, tillsammans med Daniel och Johan, låg Jon Bergström, John Dahl, Johan Cerne, Jonas Olofsson, Ulf Haase och Tobias Roos. De låg cirka 150 meter framför oss under de första 20 minuterna, sedan försvann de.

Farten gick upp och ned. Ned när the Old Timers såg sin plikt att dra och upp när vi i Stockholm Speedskaters drog. Old Timers förresten. Jag känner igen dem bägge två. De kör i 50+-klassen normalt sett. Den ene av dem bär en Rollerbladedräkt, precis som de övriga i Team Rollerblade. Han måste vara uppåt 65 bast och jag kan meddela att jag aldrig sett en så spännstig gammal herre. Han hängde med oss hela vägen in i mål. Den andre mannen kör i en Lill-Branäsdräkt. Han är lika kort som han är bred och det är smått imponerande att han har sådan fart på benen och att han lyckas hänga med i vårat tempo. Dessutom har han en stor naturlig utväxt på framsidan av kroppen. Kallas mage vad jag vet. Imponerande insats av dem bägge och det är bara att lyfta på hatten. Jag kan nämna det att vid ett tillfälle så hamnade de här herrarna längst fram i klungan och när de upptäckte det så vek de båda av direkt. Inte så populärt kanske. Jag röt till ordentligt att de också fick ta sitt ansvar annars kunde de byta till en lämpligare klunga längre ner i loppet. Rollerblade-herren hoppade till av rädsla och började genast kliva fram för att dra. Han blev nog lite tagen av mitt skällande. Jag fann mig snabbt och sa att han inte behövde dra utan att jag tog det jobbet gärna själv. Efteråt fick jag lite dåligt samvete att jag ryat lite häftigt åt dem längst fram så jag gick fram och tackade för en stark insats efter loppet. Han verkade inte förstå vem jag var. Skönt.

In i loppet igen. Farten var alldeles för ojämn och så här efteråt kan man konstatera att snitthastigheten på 28 km/timmen var ett par kilometer för låg. Asfalten var ju som en dröm och trots att det bitvis låg stora pölar kvar på vägen, så vi borde presterat en högre hastighet. Inga läbbiga hinder att ta hänsyn till och backarna utgjorde mest icke märkbara landhöjningar. Motvinden var dock lite för stark. John Dahl gav upp ganska snabbt där framme i tätklungan och backade ner till vår klunga. Efter halva loppet låg John, Erik och Tom bakom mig som låg i täten och drog. Vår klunga hade nu blivit en grupp om 10 till 15 åkare. Jag försökte mig på ett ryck. Höjde farten och pumpade på allt vad jag orkade. Efter en stund upptäckte jag att alla ur gruppen hängde med, bläääää, allt jobb i onödan….

Ur tätklungan sipprade det Inlineåkare som inte klarade av det höga tempot där framme. Några av dem sögs in i vår klunga. Tom, jag, Erik och John hjälptes åt att göra plats för varandra i klungan efter uträttat dragverk men det var nu vissa motståndare visade dålig moral och vek ner sig när det var deras tur att dra. I och med det så blev vår klunga lite svajig. Lite längre fram såg vi Lars Klinghagen från Team Rollerblade och skridskoåkaren Christian Falk kämpa i motvinden. Även en stark åkare från Lill Branäs stretade där framme. Alla tre införlivades i vår klunga och spänningen steg. Ett av mina mål för dagen var dels att komma före Lars Klinghagen och Jukka Kivkoski. Ett annat delmål var att åtminstone ha Tom bakom mig över mållinjen. Jukka kom dock aldrig till start. Nu inleddes fas 3.

Fas 3.
Oron i klungan spred sig – vad skulle Klinghagen och de andra två nyanlända Inlineåkare ta sig till? Jag visste ju sedan tidigare att de alla tre hade kapacitet att slå samtliga åkare ur vår klunga. Upptäckte till min förvåning att mannen med en hjälm som ser ut som en avkapad boj ni vet, låg och sladdade längst bak i fältet. Ååååh nej, var kom han ifrån. Den mannen förföljer mitt Inlinesliv och gör mina insatser till något som kan jämföras med ett resultat från Kalle Anka-cupen. Hade han legat där hela tiden och slickat hjul bakom oss andra??? Nä, nä, nä, nä bojmannen ska inte åter igen få förnedra min insats så som de blev i SM på Skara Sommarland, då han gång efter annan kom före mig över mållinjen. Nix, honom skulle jag se till att ha bakom mig, så var det bara! När jag låg där bakom kom Tom nedglidandes och kröp in på sista positionen. Han sa, jag orkar inte spurta så stick iväg nu om du vill. Tom, jag tackar för din tro att jag för stunden var starkare än du men jag var så himla nöjd att benen fortfarande paddlade på som de gjorde, jag hade inte orkat en mikrohöjning av farten ens. Jag ville vänta till spurten och jag hoppades att några av motståndarna till slut skulle vika ner sig. Det gjorde de inte kan jag meddela.

Efter en stund låg jag i mitten. Lars Klinghagen låg längst bak och jag undrar faktiskt om han visste att jag befann mig i samma klunga som han. Tror inte det. Som en skrämd kanin swischade Lars förbi hela klungan, petade till Lill-Branäsåkaren och tillsammans gjorde de ett ryck. Jobbigt! Sluta nu tänkte jag, vi hade det ju så bra här i vår klunga. Komma här och förstöra. De fick en ganska stor lucka till oss andra. Erik, Tom, John, jag och några till fattade i alla fall vad som höll på att hända och la oss därför till vänster om klungan några sekunder för att passera resten. Sedan tog vi upp jakten. Farten var nu ruskigt hög och det bara gick inte åka fortare än så för min egen del. Till min glädje upptäckte jag att de andra inte förmådde åka fortare de heller. Vinden ven kring öronen och vi kämpade hårt för att nå de två som nu blivit tre med Christian Falk. Fasiken också, jag var på väg att förlora mot Klinghagen igen! Pulsen steg, musklerna brände och svetten lackade. Jag fick bita ihop hårt för att inte vika ner mig. Kilometerskyltarna flög förbi oroväckande snabbt, vi var på väg att nå en slutlig uppgörelse och tankarna for fram och tillbaka i huvudet – orkar jag, ska jag vika ner mig, nej, det går nog, eller? Jag kan ju inte ge upp nu när vi man kämpat så hårt. Plötsligt skriker Tom där framme – se upp, skarp kurva höger!! Oj då och hoppsan, vi var visst framme vid upploppsrakan!?

Den släta och sköna asfalten förbyttes till grov asfalt. Spurtsträckan utgjorde cirka 300 meter och lutade uppåt. En backe alltså. Skiiit också, jag gillar inte att dra i backar! Det syntes att alla tagit ut sig mot slutet och det gick trögt att spurta. Jag gav upp för en sekund eftersom jag råkade ligga sist i vår jaktklunga och tänkte att jag kunde nu inget göra åt den saken. Klinghagen skulle åter igen komma före mig över mållinjen och mina mål för dagen skulle nu få sin knäck, tänkte jag. Och där framme låg mannen med bojhjälmen också! Nej men sluta nu, det här är inte sant! Förnedringen skulle nu bli total! Jag såg den där vita gamla bojknoppen åka upp och ner framför mig och bara synen och känslan fick mig att tänka på alla klumpiga bryggangöringar denna sommar där vår boj utgjorde ett krångligt och mödosamt hinder för att nå bryggan med fören. Aldrig i livet, han ska bara förpassas till akterområdet där han hör hemma! Hade jag krafter nog att slippa den förnedringen, tänkte jag, eller var det bara att totalkapitulera inför mina uppsatta mål och lagkamrater där framme? Jag måste ju ändå trampade på för hederns skull för bövelen. Man måste ju se snygg ut i avslutningen i alla fall. Upptäckte en bit in på spurten att Klinghagen faktiskt var inom räckhåll. Nu jäklar hade jag chansen att slå två flugor i en smäll. Bojmannen vissnade och jag lyckades aktersegla honom – one more to go! Jag borrade ner huvudet och kopplade bort hjärta, hjärna, lungor och alla syror som pumpade runt i kroppen, nu mindes jag vad Daniel skrek 05.45 imorse – här ska dödaaaaaaas! Jag hämtade mina sista krafter ur de som fanns kvar i kroppen, nämligen ur de få hårstrån som fortfarande bussigt nog ligger kvar på den förövrigt kala hjässan, och precis innan mållinjen lyckades jag sträcka ut mina sista skär och glida förbi honom, Lill-Branäsgossen och Christian Falk (det står i reultatlistan att herr Falk ligger före oss, men det är fel. Han kom efter både mig, Lill_bransäpöjken och Lars). Framför mig med en näslängds avstånd, hade jag Johan, Erik och Tom.

Jag lyckades uppnå ett av mina mål! Klinghagen var nu besegrad! Han höll sig ifrån mig medvetet eller omedvetet efter målgången, jag vet inte om det var så eller om han faktiskt aldrig såg mig, men jag kände mig smått lycklig över bedriften när jag stod och andades ut bland de andra. Hjärtat och lungorna gjorde små utflykter ur både näsa, mun och öron kändes det som när jag stod där och försökte lugna ner mig. Benen darrade och ögonen sved olidligt men det hela var nu över och sakta men säkert så återgick kroppens alla funktioner till det normala igen.

Jag tror vi fyra som stred i vår klunga kände samma sak och vi var rätt nöjda med vår insats. En lagbild togs när Anders och Jan hade tagit sig i mål. Vi missad dig till lagbilden Mikael Käld, som tog det lite lugnare bak i loppet som han åkte tillsammans med sin dotter. Vi ber om ursäkt för det, men det kommer fler tillfällen, jag lovar. In med bananer, vatten, godis och medalj…nä, inga medaljer blev det till alla som deltagit. Ett lite pin fick vi!? Härifrån inleddes fas 4.

Fas 4
Dusch och tidig middag inne i Karlstad med mycket eftersnack. De av våra åkare som låg i tätklungan gjorde en formligen fantastisk insats. Dock råkade Johan Magnius som vanligt ut för sin sedvanliga otur. Hans minikullager sopade igen i blötan och han fick stanna för att olja om dem. Han låg framme i tätposition när detta inträffade. Synd och trist denna dag för honom. Bakom vinnaren Johan Håmås var Ulf Haase bäst av oss alla denna dag, tätt följd av Daniel Edman och Jon Bergström. Ö–vriga åkare i tätklungan trillade in som ett pärlband efter dessa tre. Eftersom jag inte vet vad som pågick där framme så hänvisar jag till den tätklungsrapport som jag hoppas kommer från Daniel Edman vad det lider.

I bilen hem avbyttes samtalsämnena varandra och vi kunde konstatera att det var en mycket lyckad tävling för Stockholm Speedskaters ur alla aspekter. Inte minst på grund av vårt höga deltagarantal som nog utgjorde den största klubben i Wermlands Inlinelopp 2005!

Av 122 startande Inlineåkare kom Stockholm Speedskaters samtliga åkare in bland de 47 första tävlande över mållinjen.

Nu ser vi fram mot Åland Maraton och även där ska det dödaaaaaas! Eller hur Daniel?

Go, go, go!

///Janne Herrström