Jan Neelissens rapport från klunga tre – Wermlands Inlinelopp den 3 september 2005.

Det är 1 minut kvar till starten av min första inlinetävling med Stockholm Speedskaters. Pulsen är 160/min. Speakern varnar för första 90 graders kurva 50 meter efter starten. Tom uppmanar mig att ställa mig längre fram, så att vi kan samåka de första kilometrarna. Brrrrrrrr tänker jag, dryga 100 åkare som ska kasta sig i en kurva på en 3 meter bred bana. Alla tar det säkert lugnt för att slippa ramla omkull (jag tänker på Tour de France och andra cykellopp där starten brukar vara väldigt lugnt). Starten går, och f……n, de spurtar iväg som galningar. Innan jag hinner tänka igenom vad som händer är de borta. Jag slalomåker de första 300 metrarna efter kurvan och sedan får jag fri sikt……på en klunga som redan har fått en lucka på minst 100 meter. Nej nej nej tänker jag, där går alla lagkamrater, så jag tar i max för att köra ikapp dem. GPSen (Garmin Frontrunner 301) visar 27-28-29-30 km/timme, men jag närmar dem inte en enda meter. De kör snarare ifrån mig. Efter 2 km och många, många holländska svordomar lägger jag av. Det går inte, jag får väl åka ensam de restliga 25 km, något som brukar var mitt öde i de flesta tävlingar jag deltar i (cykling, längdåkning, skridskoåkning), för dålig för att hänga med de duktiga, för bra för att vara vanlig motionär.

Jag vänder mig om och ser till min stora förvåning att jag leder en klunga på ± 20 åkare som njuter av mina 1.89 m. Jag är i alla fall inte ensam, reser mig och ger täten till nästa åkare. Farten sjunker snabbt till 25 km/timme, men det är bra, jag har tagit i för mycket ändå. Jag lägger mig sist i klungan och förväntar att alla kommer att ta täten en efter en. NähÖ¨, bara de första 3-5 åkare varvar tätpositionen. Det går alldeles för långsamt (23-24 km/timme). Efter några km spurtar jag förbi alla 20 (använder ringklocka och folk går åt sidan som om jag skulle vara självaste Johan Håmås) och tar täten igen. Nu ska de lida, och jag drar upp farten till 30 km/timmen. Jag får hjälp av 2 andra åkare. Men sh….t, alla hänger på.

Plötslig så skymtar jag en STHLM SPEED dräkt lite längre fram. Vi kör ikapp Anders Lindström, som har drabbats av en förkylning och inte kan prestera max. Jag börjar inse att det är meningslöst att slösa med mina krafter och väljer att ligga långt bak i klungan.

Klungåkning är något många inte behärskar. Det blir harmonika-åkning hela tiden med alldeles för stora glapp mellan åkarna. Jag tar Anders rygg och då blir det genast mycket bättre. En gång till rycker jag fram när det går för långsamt och Anders följer efter. Vi två drar upp tempot i klungan då och då (Anders mer än jag måste jag erkänna). När det återstår 8 km bestämmer jag för att spara mig. Det blir några ryck i täten och jag låter andra köra ikapp (man lär sig när man tittar mycket på cykling). En efter en måste släppa klungan. Tyvärr orkar Anders inte heller.

Plötslig dyker kurvan upp innan målrakan. Vi är ±10 åkare kvar och jag ligger sist när jag hade velat ligga 3:a-4:a, f…..n också. Killen framför mig tar kurvan för tight och trampar i gruset och snubblar nästan mitt fram för mig. Jag måste resa mig för att inte åka omkull. Sedan blir det en 300 m lång spurtstrid där jag ger allt jag har. Snart har jag hunnit ikapp de flesta, men oj vad är det långt kvar. Sista 100 metrarna blir det tvärstopp i låren. Nej, nej, nej, tänker jag, j….vla nybörjare, alla kommer att spurta om mig igen, men inget händer. Jag kan behålla platsen och blir 4:a i klungan.

Jäklar vad kul var det och oj vad har jag lärt mig mycket!

///Jan Neelissen