Daniel Edmans rapport från tätklungan- Wermlands Inlinelopp den 3 september 2005.

För omväxlings skull regnar det inte när jag vaknar en morgon då det ska tävlas! Klockan är 05:45 och någon tokdåre tutar utanför. I ett sån´t läge är det inte utan att man funderar över varför en idrottsman som ska åka 2×35 mil i bil, skejta dryga 27 km i tävlingsfart och vara borta precis hela dagen, inte går ur bilen och ringer på dörren, utan sitter kvar och tutar för att spara 3 sekunder. Betänk därtill att vi befinner oss i ett bostadsområde i Bromma och klockan är en kvart i sex en lördagsmorgon. (Han som tutade vill vara anonym, men vi kan kalla honom Janne H.)

Ett antal timmar efter tutandet anländer vi till Deje och loggar in i tävlingsrullorna. (Någon har så här i efterhand påstått att jag – som i förbifarten och vid ett enstaka tillfälle – ska ha nämnt ordet ”döda” denna morgon. Denna eventuella engångshändelse kan jag verkligen inte erinra mig, och anser att det måste röra sig om ont och elakt förtal. Inget annat.)
De sista 3 milen innan vi når Deje har det dock börjat regna och därmed blir vi förkrossande eniga om att allt det här snacket om ”Sola i Karlstad” (OK, vi anser att Deje är så pass nära Karlstad att…) är ren bullshit och inget annat. Det regnar nästan alltid när vi ska tävla i Karlstad med omnejd, så kom inte med någon ”sola i Karlstad” här inte!

Uppvärmning. Vi åker fram och tillbaka på en väg som bara delvis torkat upp efter det regn som nu har slutat. Med några få minuter kvar till start formerar vi oss vid den med krita ritade linjen i asfalten, även om initiativet med seedade lag i fållor inte direkt avspeglar sig i själva uppställningen där ute i verkliga livet. Vi står huller om buller enligt någon princip om ”hur långt fram ska just jag våga ställa mig”. Själv står jag inte bara längst fram med två hjul över startlinjen utan jag står dessutom längst till höger vilket inte är någon slump utan en noga uträknad taktik. Ganska kaxigt, om jag får säga det själv, men bland det första vi ska göra är att svänga 90 grader dikt styrbord i en kamikazesväng och försöka överleva in på en den våtsvarta cykelbanan som vi ska åka på. Och jag vill vara först fram till, och genom, den svängen.

”10 sekunder till start” ropas ut och snart därpå börjar nedräkningen: 5, 4, 3, 2, 1…
När ”1” har trängt in i hjärnbarken så kortsluter jag alla sinnen och accelererar fullt. Någon startsignal uppfattar jag aldrig, men den kom troligen efter ”1”, då när jag redan var någon meter på andra sidan startlinjen.
Barry Publow lärde oss att göra precis så när vi övade starter på Mallorca i våras, och konsekvensen av min läraktighet, toppat med en ganska seriös acceleration, blir att jag är först när vi närmar oss självmordsböjen. Jag kan till och med ta det lite lugnt ett par skär inför den tvära och skräckinjagande svängen som följer redan ca 50 meter efter start.
För egen del var jag övertygad om att åtminstone några skulle krascha, men vad jag hör efter loppet verkar alla ha klarat sig helskinnade igenom.

Ut på den med svart och blöt asfalt liggande cykelbanan är jag alltså först och har en skara mycket potenta inlinesåkare bakom mig, med vår egen Johan Magnius direkt i ryggen. Man måste ändå säga att Stockholm Speedskaters är med där det händer!
Jag drar en halvanständig sträcka i en halvanständig fart och lämnar sedan över stafettpinnen åt Johan som drar bra. Efter mitt dragpass blir jag ledigt insläppt bakom Magnius och likaså blir han insläppt efter sitt. På så sätt roterar han och jag och kör två dragpass vardera innan vi går ned några hack i kön för att se och lära. Jag kände redan på uppvärmningen att jag var lite seg/stum och det tar mig minst 5 km innan jag är varm och i stridbart skick.
Det går initialt inte direkt skräckinjagande fort och min inledande strategi är att hålla mig långt fram av tre skäl. Dels vill jag inledningsvis vara långt framme för att undvika eventuella krascher och strul bland alla sprattlande skridskor, dels vill jag visa mig ”där framme” för att göra dragpass och i bästa fall erkänd som arbetande dragare och slutligen måste man på en så smal bana vara med när det händer något.
En sak vet man med säkerhet; något kommer att hända, frågan är bara när.

Innan något händer i detta race åker jag dock ett tag och förvånas över att åkaren bakom mig ligger så nära. I nedre delen av mitt synfält ser jag nämligen inte alls den vanliga synen av blå-gula Bontskor, utan ett par svarta inlines som någon sparkar med i samma takt som jag själv sprätter med mina ben. Några tankevurpor senare minns att jag har mina svarta överdragsskydd på mig och att det trots allt är mina egna fötter jag ser, om än i ovan mundering.

Det rullar på och farten höjs något snäpp. Tempot är dock jämnt och jag kan kosta på mig att kika lite på omgivningarna och konstaterar att det är fint här i Wermland.
Utbrytningen visar sig komma senare i loppet, jag tror det var spurtpriset som triggade den utbrytning som skulle visa sig bli bestående. Innan denna minns jag bara en seriös gasning, och skälet att jag minns den är att det var jag som fick jobba för att brygga över gapet som uppstod fram till tätgruppen, men vi fick kontakt igen eftersom de 5 där framme lade av helt när ingen av dem ville dra mer.
En bit in i loppet byter jag strategi, jag bestämmer mig för att försöka ligga på 3-5 plats i klungan och helst i rygg på Håmås eller Olsson. Eller egentligen är det tvärt om, jag vill åka på deras ryggar och samtidigt helst ligga på en plats runt 3-5 i kön. Dessa herrar är dels med när det händer så ligger man dikt i rygg på dem kan man få bra accelerationshjälp. Delssutom har de sådan respekt med sig att om de går på omkörning så flyttar folk på sig och drar in sina ben. Ska en annan köra om på denna smala bana är det inte helt säkert att åkarna framför slutar sprätta brett med sina ben, och att smalt och stapplande köra om på den där banan är inte helt lätt.
Vid ett flertal tillfällen lyckas jag hålla rygg på dessa Johan I och Johan II och känner mig väldans komfortabel. Just då.

Rycket kommer dock när jag inte har deras ryggar direkt framför mig, och jag minns inte i detalj vad som händer. Håmås går iväg och följs av Olsson, och i sanningens namn ser det inte alltför märkvärdigt ut även om jag vet att det är lätt att göra efterkonstruktioner när man glömt hur hårt belastad man redan är just när detta händer.
Olsson verkar inte få riktig kontakt med Håmås, eller så går Håmås helt enkelt för hårt, och tvingar därmed Olsson till ett solorace. Håmås segar sig långsamt, långsamt ifrån Olsson som till en början också segar sig ifrån vår klunga. Mats Brus gör ett jaktförsök på dem båda men hamnar i ett ingemansland och vi fångar honom ganska lätt. I detta läge är vår klunga cirka 8 man stor och här återfinns även Ulf och Jon från Stockholm Speedskaters.
Johan Magnius som inledningsvis var med och bland annat gjorde fina draginsatser och visade upp vår dräkt i absoluta täten, han fick plötsliga lagerproblem och tvingades stanna och konsultera en lokal bonde innan han med hjälp av en överdos 556 fick fart på utrustningen igen. Fast då var vi i klungan ganska mycket närmare målet än Johan och bonden, så honom såg vi aldrig mer i själva racet.

Från cirka 7 km-markeringen och i flera kilometer framåt funderar jag över när vår klunga ska börja göra något åt Johan Olsson där framför oss. Vi ser honom på 100 meters avstånd och till en början är det ganska konstant avstånd, för att sedan öka något. Ingen verkar dock intresserad av att köra och när jag en gång försöker gå om Brus för att ”röra om” lite, så händer bara det att alla tre framför mig accelererar samtidigt, och när oredan av sprattlande fötter lugnat ner sig så är vi alla tillbaka i samma positioner om innan så det var ingen större glädje med det tilltaget.
Per Englund kör ett osunt långpass i täten, och tempot sjunker. Han hävdar efter loppet att det inte var någon annan som ville dra, men hade kunde ju ha börjat med att gå åt sidan…
Hade han bara gått åt sidan så hade vi nog tagit över.
Åtminstone hade jag försökt.

Men detta händer inte, och alla verkar vila sig till den spurt som vi vet kommer snart eftersom vi passerar den ena kilometermarkeringen efter den andra, där varje ny skylt har ett lägre nummer än den föregående. Föga förvånande, förresten.
Plötsligt dyker den upp, den tvära högerkurvan som leder ut på vägen som utgör själva upploppet, och alla inser att nu är det snart slut. Lite lokal fuktighet på vägbanan efter kröken gör att ett par skär slinter för mig. Brus och Fougstedt accelererar ifrån, Hägglund kommer till höger och jag tar rygg på honom. Försöker koncentrera mig på tekniken men det går tungt, känner att jag inte riktigt orkar hålla Hägglunds rygg när jag hör det jag verkligen inte vill höra eftersom jag vet att Haase finns där bakom ryggen. Jag hör nämligen ljudet av små snurrande hjul, och ljudet hörs i mitt vänstra öra och växer sig starkare. Och minsann kommer inte Ulf smygande upp till vänster om mig och jag känner att jag inte kommer att klara honom eftersom upploppsrakan är lång, lutar svagt emot och att det samtidigt blåser i trynet.
Fast det är ju lika för alla, och det är kul att tävla även om man inte kan spurta så bra!

Vår klunga på 8 man kör om platserna 3-10 och Haase kniper 7:e plats, jag 8:e och Jon 10:e position. Tiden blir 50 minuter så när som på några tiondels sekunder och med den kontrollmätta distansen 27,3 km så snittar vi 32,8 km/h. Ganska OK även om det borde kunnat gå lite fortare, speciellt de sista 7-8 kilometrarna.

// Daniel E