Åland Maraton 10/9 2005 – Rapport från Daniel Edman

 

Veckan innan Åland Inline Marathon går, och alla beslut beträffande själva resan skjuts på framtiden, en dag i sänder. Sålunda blir det fredag kväll utan att några reseförberedelser spikats. Jag ringer Mårten och konfererar, och tillsammans bestämmer vi oss för att vi ska hinna med 20:15-färjan hem igen, om vi kör själva loppet på max 1h 30min och sedan bara tar av oss grillorna och drar iväg. Loppet startar 18 och bilresan till färjan tar ca 30 minuter meddelar Mårten och då räknar vi ut att vi har vi ca 10 min marginal… Det borde fungera.

Jag möter Mårten lördag morgon kl 09:30 i Danderyd, och med honom är även Håkan Landin så vi blir tre som fyller min kermitgröna lilla Polo. En bil som av somliga storleksmässigt har beskrivits som en ”damtrosa”. (Jag tycker uppriktigt synd om den mannen, eller förresten, det kanske är hans fru jag ska tycka synd om? Mannen i fråga önskar vara anonym, visst var det så du ville, Janne?)

På färjan träffar vi den man jag just tyckt synd om, och tillsammans med honom och hans passagerare blir vi ett större gäng som proppar i oss ett smörgåsbord under själva båtresan.
Vi anländer till ett Åland som bjuder på magnifikt sensommarväder, himlen är molnfritt blå, solen skiner och höstens många färger tävlar med varandra. Dock blåser en distinkt nordanvind vilken vi kommer att få känna av ordentligt under själva loppet.
Vi konstaterar att bilresan från Eckerö till Mariehamn tar 30 minuter i normal trafik, och åker sedan på känn genom Mariehamn och kommer rakt på Ytternäs skola. Det första som möter oss där är Jon Bergström komfortabelt liggande på marken i solskenet. Eftersom vi anländer i mycket god tid tar vi en liten biltur söderut, sight seeing alltså, och vi förbarmar oss samtidigt över Jon och trycker in honom i ”damtrosans” baksäte.
Banan ska gå söderut, har vi läst oss till, så vi åker för att spana och se om vi kan se de cykelbanor där åtminstone jag tror att tävlingen ska gå. Vad vi senare inser är att vi ska åka på själva vägen, alltså på den vägsträcka vi just kör på.

Efter vad som upplevs som mycket långt kommer vi så småningom till vägs ände och finner oss landa i en mycket liten båthamn med den upplysande skylten ”privat hamn”. Mårten byter inlineshjul på bryggan i hamnen och vi andra beundrar en vackert fernissad skötbåt med tändkulemotor som sakta lägger till.

Vi åker därefter tillbaka till starten och jag konstaterar med ett visst mått av förtjusning att banan är allt annat är platt, jag skulle nästan påstå att den är rejält kuperad. Den bjuder på både långa slakmotor och kortare branta backar, och det ger om inte annat tillfälle till att decimera eventuella klungor när alla måste jobba. Tillbaka till starten och på med utrustningen, och jag kalkylerar möjligheten till en eventuell pallpacering.
Brus, Englund och Hägglund utgör definitivt hot mot mina möjligheter, liksom Björn Drakenward som jag hittills aldrig tävlat mot. Eventulla finska åkare kan ställa till det ytterligare och jag räknar realistiskt med en möjlighet till 4:e -7:e placering.
Ett rykte om att Lauri Paalasmaa (den kraftigt muskulöse finnen som kom 4:a vid Sverige Cuptävlingen i Ö–rebro, efter Håmås, Friberg och Olsson) ska vara med gör att det ser än mörkare ut för någon pallplacering, men en tävling är en tävling och allt kan hända.

Starten blir lugn, och visst hoppar Lauri in i startfållan sekunden före start och är med han också. Vi åker 20 meter rakt fram i svagt motlut tills vi kommer upp på den väg vi ska köra söderut på. Första partiet löper svagt utför och vinden skjuter på så det rullar på ganska bra utan att man behöver ta i just någonting. Banan löper i princip i nord-sydlig riktning, så först kör vi 10km söderut med vinden i ryggen och därefter tillbaka samma väg, om än på motsatt väghalva. Den begåvade läsaren har redan räknat ut att vi får 10 km motvindskörning på vägen tillbaka, samt att vi måste upprepa hela cirkusen en gång till för att få ihop till full marathondistans.
Om vägen kan man säga att omgivningarna är vackra, att det går på vägbankar och över broar och med vatten på ömse sidor, att det är som att åka genom en skärgård. Det är som sagt även backigt så den som inte tränat uppförskörning får lida, och sist men inte minst så är asfalten grov. Den är klart skejtbar, speciellt i medvinden när det går fort, men på sämre asfalt än så här vill i alla fall inte jag köra en inlinestävling.

Exakt vad som händer under loppet, vem som drar si och vem som accelererar så, det kan jag inte redogöra för, för det har jag glömt. Det hände så pass mycket att allt har flutit ihop i en enda röra.
Inledningsvis ser jag i alla fall Janne Herrström i täten, men någon ändrar på detta faktum under den första kilometern. Jag vill minnas två led av åkare som går om Janne, ett led på vardera sidan, och jag inser att han har problem där han just då mer eller mindre står upp i ett ingemansland mellan två rader av åkare som rullar bra mycket fortare än han, men jag tror han kom in i kön igen. Det blir snabbt ett led igen där framme och så småningom är det någon som sätter upp lite högre fart, jag vill minnas att det är Brus som kör på. Alla får jobba och själv konstaterar jag att jag tar väl många dragpass under inledningen av racet. Försöker gå ned några hack i kön men hamnar snabbt där framme igen, och det är ju som bekant en ära att få dra även om det inte alltid är helt klokt.
Brus och Englund kan konsten att köra uppför och när de drar kraftfullt i motluten så decimeras klungan. Själv är jag tacksam för varenda backintervall jag kört, och jag hänger ganska enkelt med, men enligt uppgift släpper bl.a. Mårten A och Johan C i något motlut och vid första vändningen är vi bara 7 stycken kvar, däribland Jon B och Björn D från Stockholm Speedskaters.

Ned till första vändningen kommer vi i för hög fart och det är inte glasklart för alla att det är en vändning just där. Bland annat kör Mats Brus rakt fram, förbi själva vändplanen, och jag vill minnas att vi andra vänder åt olika håll runt ”båken” som står uppställd mitt på den minimala vändplanen.
Vi avlyser tävlingen för några ögonblick och låter Brus komma tillbaka innan vi formerar oss igen, nu för att stånga tung motvind. Motvinden till trots går det ganska fort, och inför en lång slakmota går Mats Brus och Per Englund iväg på ett ca 20-30 meters försprång. Jag och Hägglund jobbar oss andra ikapp, medan Lauri listigt ligger i rygg på oss och inte förtar sig.
Jag tycker mig spåra begynnande trötthetstendenser hos några av oss, det är inte lika rappt i benen som tidigare, men det första som händer är inte att någon trötnar och hakas av utan att det skramlar till längst bak i kön, bakom mig och Björn. Det är Lauri som biter i asfalten, efter loppet sägs det att han körde på en förbrukad gelpåse och dök. När jag över axeln konstaterar att han som bäst åker arselkana på asfalten, går jag omedelbart om kön och drar så hårt jag orkar. Kanske är det inte helt sportsligt, jag vet inte, men Lauri hade inte dragit en enda meter och jag trodde honom om att vara jättestark, så jag tyckte han skulle få jobba rejält om han ville komma tillbaka. Jag tror dock att han bröt efter första varvet, men är inte helt säker, han kom i alla fall inte ikapp oss. (Han uppvisade för övrigt ett ganska blödande och troligen även svidande skrapsår på ena höften efter loppet, så jag gissar att han får sova på rygg i någon vecka framöver.)

Brus går sedan iväg på en i mitt tycke mindre listig solorepa i några kilometer i motvinden. Ingen av oss blir väl alltför orolig med tanke på den distans som återstår, vi håller lätt konstant avstånd till honom och vid vändningen har vi knaprat in hela avståndet. Mats Brus håller på traditionerna och kör fel även i andra vändningen, uppe vid halva distansen. Denna gång är han snabbt tillbaka och vi behöver inte vänta för att han ska vara med oss igen. Jon B har även han dragit ett långpass i motvinden och får känna av detta på resan söderut där han tappar kontakten.
Utför och i medvind vill jag minnas att vi kör på i ganska anständig fart även om det finns marginal till maxfart för mig. Jag åker och tänker på tekniken, minns jag. Försöker åka en så ekonomisk double-push som jag bara kan, och fokuserar på underpushen för att spara benen.
Mycket seriös uppförsrejsning av Brus och Englund kommer i backarna innan den sista vändningen, och i den allra sista backen blir jag omkörd halvvägs när jag har tätposition. Jag lyckas precis accelerera ikapp dem på krönet, Hägglund kommer han med även om han har en 5-meterslucka att täppa igen först. Jag minns att jag ropar ”kör-kör” till Brus och Englund för att om möjligt haka av Hägglund, men i utförsbacken så rullar han ikapp. Här konstaterar jag att vi bara är fyra man kvar och följaktligen har Björn D tvingats släppa någonstans på vägen.
Alltså, bara fyra små negerpojkar kvar, och jag minns att jag tänkte att en 4:e plats inte är så pjåkigt det heller, i alla fall med mina mått mätt. Samtidigt vet jag att jag tänkte på om det skulle kunna gå att decimera klungan ytterligare och jag kom att tänka på en sak jag såg på TV i ett program som handlade om en svensk långdistanslöpare som tränade med de kenyanska långdistansoraklen. Han sa, att när man blir riktigt trött och sliten, då ska man tänka på att alla medtävlarna är precis lika trötta och slitna, och då brukar det gå bättre.
Jag åker och tänker på just det när jag hamnar i täten och drar oss fyra den sista biten på den mindre vägen ned till den lilla vändplanen med den privata båthamnen, men vet samtidigt inte vad jag ska göra. Att dra iväg på soloraid i motvinden känns inte speciellt lockande.

Andra vändningen i södra änden blir även den lite orolig, vi kommer helt enkelt för fort och behöver precis varenda centimeter vi kan uppbringa för att inte köra ut i spenaten. Jag kommer först och väljer vänstersväng, och ingen är speciellt intresserad av att T-bromsa på den mycket grova asfalten som ligger här, nästan som någon sorts oljegrus.
Av någon anledning får jag en ohälsosamt stor lucka till de andra tre på 10-15 meter, och det tar alldeles för lång tid innan de kommer ikapp. Jag vet inte varför de tar sådan tid på sig för jag tycker inte att det går särdeles fort? Det är som sagt motvind, och jag vill egentligen inte ta för långa pass i täten här.
Under första delen av denna sista motvindsmil körs det på rejält uppför, men när ingen lyckas haka av någon annan eller framtvinga några påtagliga trötthetstecken hos någon, så börjar taktiken göra sig gällande och plötsligt vill ingen varken dra eller köra längre. Jag tycker det blir snudd på löjligt, så jag går om pojkarna och meddelar att jag offrar mig eftersom jag ändå inte kan spurta, och får några ansträngda skratt tillbaks. Jag kör ohälsosamt mycket i täten nu, men var gång jag tar ett översteg åt vänster och går ut mot vägens mittmarkering och reser mig upp för att vila så gör alla tre bakom sammalunda. Hägglund jobbar och tar några dragpass han med och ett tag får han och jag av någon anledning en 20-30 meters lucka. Vi konfererar om vi ska växeldra solidariskt och verkligen köra på för att de båda andra ska få jobba, men den bitska vinden gör att vi inte riktigt vill enas om ett ”ja” till den strategin. Jag känner också att musklerna i min rumpa protesterar lite och att det inte är lika lätt att sitta ned längre. Och utan att kunna sitta ned är det omöjligt att kunna driva på, speciellt i motvind.
Kort därefter börjar Brus/Englund krympa avståndet och jag och Hägglund ställer oss upp och avvaktar tills de kommer ikapp. Dock avvaktar vi inte så mycket att vi riskerar att bli omkörada av dem i full fart och på så sätt bli avhängda. Vi accelererar alltså innan de är ikapp oss helt och någon fullfartsomkörning blir därmed inte av.
Jag fortsätter att dra alldeles för mycket, minns att jag hojtar nå´t om att jag måste hinna till färjan, och jag överväger att börja gapa om att med det lusiga tempo vi håller och att det med den dragovilja som råder finns en klar risk att stavåkarna i motionsklassen ska börja köra om oss…
Det verkar som mina medtävlare tar det här på största allvar, något som jag själv har lite svårt att göra. Visst, jag förstår att det kallas taktik, och jag förstår att vissa är sugna på att vinna, men för sjutton, vi är inte på VM utan på ett litet marathonlopp på en liten ö mellan Sverige och Finland.
Och glöm aldrig den ära som följer med ett seriöst dragarbete! Segraren får visserligen stå överst på prispallen i några minuter, men den som jobbar hårt och drar mycket får sitt namn ingraverat med stora guldbokstäver i inlinesåkarnas himmel. Det ni!
För min inre syn ser jag redan hur det i vår himmel, mitt på den breda och absolut släta upploppsrakan i The Heavenly Inline Marathon, där lopp som aldrig tar slut och där Gud Fader själv är tävlingsledare, står ingraverat med stora bokstäver: ”Daniel Edman”

Tillbaka till jordelivet!
Med runt 700 meter kvar till mål, mitt i en mycket lång och seg mota i den sedan tidigare beskrivna motvinden, så fintar jag en acceleration från tätpositionen. Jag slänger ut med armarna, försöker sitta ned och trycka på i 3 kraftiga skär. Detta är tillräckligt för att trigga igång en spurt och på utsidan kommer Brus följd av Englund i överstegsåkning höger-höger och vänster-vänster. Givetvis får de direkt några meter för de har vilat länge och har fräscha ben. Jag kör på för allt vad jag mäktar med och har Hägglund i rygg. Efter något hundratal meter, och med ett sakta ökande avstånd till det två i täten, låter jag Hägglund ta över vilket han gör med den äran. Jag tar rygg på honom, kommer in nära honom och kan vila medan han utför den tunga uppgiften framför. I bästa fall håller vi konstant avstånd till de två kombatanterna där framme och jag tycker mig se att även de stumnar och minskar sin intensitet något. Det var min tanke med att försöka sätta igång någonting när det egentligen var lite för långt kvar, för att någon skulle gå iväg för hårt och helst krokna. Speciellt mot bakgrund att det var tung åkning den sista biten.

För att hålla Hägglund på gott dragarhumör stönar jag högt och ljudligt, jag vill minnas att Barry Publow har några rader om ”how to play dead” i sin bok Speed on Skates, och jag gör allt för att minnas så mycket som möjligt av detta. Jag spottar och fräser, harklar mig och flåsar, trots att jag just då känner mig starkare och mindre flåsig än på länge.
Själva målgången sker på en cykelbana parallellt med vägen, vi svänger först höger in på en parkeringsinfart och 10 meter senare vänster och har därefter ca 50 meter cykelbana upp till den gula målportalen. I den sista vänstersvängen är jag väldigt pigg igen och stegar lätt om Torbjörn på insidan och han kan inte svara. Måste tillstå att det både är en skön känsla men att det samtidigt inte känns helt sportsligt. Jag rättfärdigar det hela med att jag själv tappat placeringar på detta snöpliga sätt så många gånger att det kanske med ett visst mått av rättvisa är min tur nu. (Det ska inte bli en vana, jag lovar!)

Brus spöar Englund och jag ramlar in som trea, cirka 10 sek bakom. Torbjörn Hägglund blir 4:a, distanserad med evighetsliknande 2 sekunder, och vi kommer in på cirka 1:20 vilket jag trots allt är nöjd med på denna jobbiga banan och i vinden.
Drakenward blir så småningom 5:a och Jon B kommer även han i ensamt majestät 6:a, och vi ser därefter Cerne och Ajne ramla in på nästföljande placeringar på runt 1:27.

Tiden på 1:20:05 renderar en snittfart runt 31.5 km/h vilket är bra med ett så pass litet startfält och under rådande omständigheter. Jag hamnar dock på fel sida den första skamgränsen och måste allvarlig överväga om jag måste låta benen växa igen. Ni vet väl att det finns två skamgränser på ett marathon och två gränser för när man får raka benen, va?
Det är så här: Beträffande marathon så går den första skamgränsen vid en sluttid på 1:20, och den andra skamgränsen ligger på just över 1:24, dvs den tid man får om man håller 30 km/h i snitt. Under den första gränsen och det finns hopp, över den andra och det är bara att pensionera sig. Eller börja träna!
Att raka benen är tillåtet för den som antingen kör en mara på under 1:20 eller ett 10km-lopp på under 18 min. Detta kan vara bra att veta när man tränger sig fram i startfållorna, kolla benen och se var just du ska stå!

Åland inline marathon var en mycket rolig tävling, ett arrangemang vi i Stockholm borde kunna imitera om bara vi hittar en lämplig vägsträcka. Ytterst få funktionärer krävdes och inga följefordon användes. Några bilförare borde ha kunnat tuta innan de körde om oss, men det kanske råder tutförbut på Åland, vad vet jag? (Vi skulle kanske kunna använda sträckan mellan Färentuna ned till Björkvik på Svartsjölandet?)

Siste man kommer trött och lite sen i mål, och vi har brått att hinna till färjan. Den sena avfärden till trots hinner vi färjan med några minuters marginal, och på vägen har vi då dessutom hunnit stanna och språka lite med den lokala ordningsmakten, samt skriva under en fortkörninsbot.
Det kostar på att ligga på topp!

// Daniel E